Livets början

     Idag tänkte jag ta tag i den svåra frågan om när livet börjar. Det har tydligen varit på tapeten ett tag nu, men jag har helt missat det på grund av att jag varken har dagstidning eller hinner titta på nyheterna. Men nu i veckan fick jag tag på tidningen Inblick, där jag läste en artikel om hur små aborterade barn kan ligga i upp till en timme och andas och kämpa för sitt liv, men barnmorskorna får inte göra någonting för att hjälpa dem. Barnen kan till och med ge ifrån sig små ljud och även ibland skrika.
     I Sverige är det lagligt att göra abort ända fram till vecka 22, alltså när mer än halva graviditetstiden har gått. För att få göra abort efter vecka 18 krävs dock ett speciellt tillstånd från socialstyrelsen. Legitima skäl till abort efter vecka 18 menar man är om mamman inte kan ta hand om barnet eller att barnet är sjukt, och då är Down Syndrom och gomspalt exempel på handikapp som godkänns.
     Att man kan sitta på ett kontor tillsammans med andra kostymnissar och bestämma att det är ok att ta bort en cellklump i 22 veckan är väl helt förståeligt. Ett foster, eller en geleklump mer eller mindre spelar väl ingen roll. Men när man hör vad läkare, barnmorskor och sjuksköterskor säger får man en helt annan syn på det hela.

     - Vi brukar lägga dem på ett täcke eller en filt i sköljen där de får självdö. Vi går därifrån för vi står inte ut.

     - Foster som aborteras efter den 18:e graviditetsveckan kan ligga och kippa efter andan och kämpa för sitt liv i upp till en timme efter genomförd abort.

     - De kan ge ljud ifrån sig, och i sällsynta fall även skrika.

     Detta är inte cellklumpar. Det är inte en del av kvinnans kropp. Det är perfekta små människor med små små fingrar med naglar längst ut. Tio små tår med små naglar på. Ögon som kan se. Lungor som kan andas och ett hjärta som pumpar. Armar som viftar och ben som sprattlar. En liten mun som gapar och två små lena kinder att klappa. En liten människa som förnekas rätten till liv. Det är inget obetydligt foster utan en livs levande människa, om än liten.
     Att barnmorskor landet över inte får rädda dem, utan bara ska lägga undan dem för att självdö är horribelt. Att man sen sätter in alla resurser man har för att rädda ett barn som fötts i graviditetsvecka 23 är det ingen som tycker är konstigt. En vecka är skillnaden mellan liv och död. En vecka! Att det är omöjligt att exakt bestämma ett barns verkliga ålder är det nog ingen som har tänkt på. Ett barn som sägs vara i graviditetsvecka 22 kan lika gärna vara i vecka 21 eller 23.
     Enligt min åsikt börjar livet i det ögonblick spermien möter ägget. Där börjar en ny människa sin resa på livets väg och det är inte upp till oss att bestämma över dess liv eller död. Visst ska man ha sex för nöjets skull. Att älska är viktigt och det tycker jag att man ska göra mycket. Men man ska göra det i en relation där man kan ta hand om "konsekvenserna" för sitt handlande. Lever man i ett sexuellt förhållande finns alltid chansen att ett barn blir till och då ska man också kunna ta hand om den gåvan.
     Att helt ta bort rätten till abort är dock en omöjlighet, det vet jag mycket väl, eftersom då den olagliga aborten hade spridit sig. Men abortgränsen bör sänkas till 12 graviditetsveckor, som de redan gjort i stora delar av Europa.
     Detta är min egen åsikt. Vad tycker du? Skriv gärna och berätta.