Ibland vill man bara för mycket. Som sagt, jag drog igång och bakade bullar på förmiddagen som skulle gräddas kl 11.00. Perfekt tänkte jag, då passar det alldeles utmärkt att sätta in laxen efter bullarna, så är den klar till mannen kommer hem på lunch. Det är ju bra för miljön att använda ugnen så mycket som möjligt när den ändå är varm.
Men så ringer ju Jimmy och säger att han blir 30-60 minuter sen. Jaha, vad gör man då? Jo. då drar man igång, inte en, inte två utan tre satser russinkaka som precis fyller en långpanna. Och mitt under detta inser man att det är dags för lillan att sova. Alltså, in med kakan i ugnen, in i sängkammaren och somna lillstumpan, ut i köket igen och släng ihop middagsmaten, ut med kakan ur ugnen, in med laxen, duka bordet och röj upp och diska. Phu! Jag satte mig på stolen och svetten rann utmed ryggen och precis lagom till maten var klar kom Jimmy hem. Bra timing, men helt sönderstressad.
Ibland tror jag att jag behöver någon här hemma som kan säga åt mig att ta det lite lugnt och dra ner mig på jorden.
Men nu har vi i alla fall hembakade bullar till frukosten imorgon och ett gäng kakor om vi skulle få oväntat besök. Jag tror att jag smakar en redan nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar